Från impotens till kyskhetsbälte. Del 2

Fortsättning från del 1.

När Onans äldre bror Er dog, anmodade Juda Onan att göra sin svågerplikt mot Ers änka, Tamar och skaffa avkomma åt den döde brodern. Onan insåg dock att barnet inte skulle räknas som hans och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken. För detta blev han dödad av Gud. Gamla Testamentet

Psykologiska faktorer som orsak till impotens erkändes redan 1580 av Michel de Montaigne (1533-1592). Tron till trolldom som en orsak till impotens är då fortfarande aktuell. Boken "Geneanthropeia", 1642 som handlar om sexualitet, skriven av Giovanni Sinibaldi, professor i medicin i Rom, var den första bok som godkändes av den medicinska professionen och bildade en standard med hänvisning till sexualitet för perioden efter renässansen. Där framställs häxeri som en orsak till impotens. "Impotens uppstår av defekter i systemet, utsädet från penis - Eller naturligtvis att vara förhäxad..." För mycket afrodisiaka avråddes. Istället var det bäst med vila, tristess, sömn, rött kött och kvinnor.

En ändring av Sinibaldi bok "La Generation de l'Homme, ou Tableau de l'Amour" publicerades år 1686. Bokens verkliga författare var Nicholas Venette, "Farorna av onani gör hjärnan uttorkad och framkallar impotens."

Däremot var det vanligt att onanera i Asien. Det accepterades och ansågs som en naturlig metod att bevara intersexuell kyskhet.

Idag anser samhället att onani i ungdomen bekantar individen med hans naturliga sexuella känslor och faktiskt bidrar till en mer ansvarsfull och tillfredsställande sexliv i vuxen ålder.

Män i Europa hade det värre, för onani betraktades här som en skadlig gärning och ansågs vara en viktig orsak till vansinne, många sjukdomar och framförallt, impotens. Den medicinska professionen var de som orsakade den största villfarelsen.

En av dem som anses vara skapare av den viktigaste läran under 1700-talet var läkaren Simon-André Tissot (1728-1797) i Lausanne. I sitt klassiska verk, "L'Onanisme" (1769), skyllde han speciellt på onani som en orsak till impotens: "Masturbation riskerar att utveckla melankoli, kramper, blindhet, katalepsi, impotens .. "

Boken sprids över världen i olika översättningar och eftersom han var påvens rådgivare om kontroll av epidemier och författare till en viktig bok om folkhälsa, blir hans ord av största vikt. En period av trötthet efter orgasm hade noterats genom historien och i Tissot tankar indikeras detta i nedsättningen av kroppens systemet.

Tissots lära blir ännu mer acceptabel då förvirring är en av effekterna vid tredje stadiumet av syfilis med överaktivt sexliv. Den tredje stadium av syfilis var inte erkänt som syfilis förrän den sista hälften av 1800-talet, så minnesförlust, impotens, darrningar, hjärtsjukdomar, hudskador och andra aspekter vi nu vet är associerade med tredje stadiumet var helt enkelt likställt med alltför mycket sexuell aktivitet. Således var onani, en extremt oönskade handling i väst och olika metoder har utvecklats och förespråkats för att kontrollera denna naturliga lust.

Andra tog snabbt upp metoder för att förhindra onani. Ebenezer Sibly, läkare, botanist, astrolog och kvacksalvare, skriver i sin medicinska bok "Mirror" (ca 1770) om ungdomar som hade förlorat sin förmåga till erektion på grund av onani. Han rapporterade förbättring med sin "Solar tinktur", en medicin som han föreskriver för massa olika krämpor bland män.

Botemedel vid impotens var mycket efterfrågade.
Kantaridin (Litta vesicatoria), en art av skalbaggar som populärt kallas Spanish Fly, har sedan urminnes tider varit en av de mest kända afrodisiakum. Givetvis var den även nu populärt. Dess aktiva rektor, cantharadin, irriterar urogenital-tarmkanalen som leder till erektion för mannen. En annan växt heter Damiana (Turnera diffusa), länge använd av indianerna i norra Mexiko som ett afrodisiakum, har också funnit sin väg in i Europa och rekommenderades vid impotens.

Ett mindre känt botemedel var Yohimbine från Västafrika och Muiracitin av brasilianska ursprung. Vissa livsmedel ansågs främja sexuella känslor. Dessa inkluderade färska ägg, hummer, baljväxter, franska bönor, ostron, kaviar, selleri, sparris och exotisk starkt kryddad mat.
Vissa tog till pseudovetenskap.
Dr James Graham från Edinburgh, var en av många kvacksalvare på 1700-talet, etablerade sig i London 1780 och öppnade något som kallades "Temple of Health" Annonserade om "Grand Celestial State Beds" Dessa sängar rekommenderades för impotens, eftersom magnetism i dessa sängar var tänkt att väcka slumrande krafter i individen.

Onaniförbud var en populär medicinsk och pedagogisk metod. Weise, skrev i sin bok "Hans de Signis manustuprationis certioribus" (1792) "Detta avskyvärda förfarande att hålla på med onani skadar och ger inte enbart män gonorré utan också impotens, blindhet och naturligtvis fördömelse.

John Hunter (1728-1793) Den berömda kirurgen och grundaren av kirurgisk anatomi, valde att skilja sig med sin samtid. I sin "Avhandling om könssjukdom" (1786) skriver han om impotens: 'Alla dessa klagomål från många om onani i tidig ålder, men hur långt detta är rätt kommer i många fall vara svårt att avgöra, för efter en noggrann granskning av detta ämne, verkar det som mäns åkommor alltför sällan ha sitt ursprung i detta. "
Hunter trodde att impotens oftast var på grund av ångest och kunde kraftigt förvärras av ett enstaka fel. Onani gjorde aldrig mer skada än samlag.

Så på 1700-talet och även långt in i nästa århundrade, misslyckades inte enbart medicinsk kunniga att gå vidare på detta område och teorier som Hunter lagt fram glömdes bort.

Ångesten för att onanera fortsatte in på artonhundratalet. Benjamin Rush (1746-1813) I
första amerikanska lärobok i psykiatri, ""Medical Inquiries and Observations upon the Diseases of the Mind" 1812) tillskrivs onanin förekomsten av kroppsdetaljer som små käkar, blekt utseende, svaga ben och försvagat fortplantningsorganen. Sådana funktioner visas i en illustration från en 1853 bok, The Silent Friend".

Olika metoder förordade för att kontrollera och förhindra onanin, inklusive större fysisk ansträngning, kalla bad, binda pojkars händer när de sover eller bärande av sundhetsjackor, kyskhetsbälten och extremare åtgärder såsom infibulation (sätta en silverring genom förhuden). Anti-onani apparater var fortfarande kommersiellt tillgängliga långt in på 1900-talet.



Verklig eller inbillad permanent eller tillfällig sexuell impotens var en stor källa till ångest för männen på 1800-talet. Viktorianerna skyllde en stor förlust av sperma
(frivilligt eller ofrivilligt) som en viktig orsak till impotens. 1836 skrev den franske kirurgen Claude-Francois Lallemand i sin "Des pertes seminales involontaires" en teori om "Spermatorrhoea." Detta tillstånd skulle inte bara resultera i eventuell impotens utan också utvecklas till vansinne och allt för tidig död.

Han hävdade att förekomsten av spermier i sädesblåsorna var en viktig stimulans för uppförandet och förlust av sperma, antingen frivilliga (onani) eller ofrivilliga (spermatorrhoea), var orsaken till impotens. Svårighetsgraden av det ofrivilliga utsläpp byggde på dess frekvens. Där nattens spermautsläpp är den mildaste, följt av de på kvällen och under dagtid. Den svåraste är den ofullkomliga sädesuttömningen utan erektion.

William Acton, en venereolog av anseende var representativa för det viktorianska
medicinska tänkandet samt det rådande populära attityder som förekom under 1850-talet. I sin avhandling med titeln "Funktioner och störningar i reproduktionsorganen hos ungdomar, i vuxen ålder och i vuxna livet beaktat i deras fysiologiska, sociala och moraliska relationer ", förespråkade han sexuell återhållsamhet och förmanade mot onani, eftersom ständiga sexuell upphetsning sliter på nervsystemet. Han varnade för förlust av vital sädesvätska oavsett orsak. Även i ett legitimt äktenskap kan ofrivillig spermatömning leda till impotens.

Sir James Paget (1814-1899) i hans "Clinical Lectures and Essays" uppgavs att onani inte
är mer skadligt än samlag och att de flesta fall av impotens var psykologiskt.

Samuel W Gross i hans "Practical Treatise on Sterility, and Allied Disorders of the Male
Sexual Organs" (1881) vågade också utmana tron ​​att onani skulle vara skadlig.
Synpunkter från Paget och Gross stred mot populära känslor och drunknade i floden av
samtida läkarutlåtande.

Det fanns många variationer på temat. En venereologist, FW Lowndes på Liverpool Lock Hospital, 1883, tillskriver sexuella hypokondri till: "tidigare överdriven samlag eller självbefläckelse ".

JH Kellogg, utvecklade tillsammans med sin bror, en frukost baserad på majs med "nedsättande funktion för sexuell lust" som skulle hindra det uppväxande släktet att onanera. Han skrev en massa böcker om sjukdomar som orsakades av onani. Gifte sig år 1897 och tillbringade sin smekmånad med att skriva "Plain Facts for Old and Young, a warning against the dangers and evils of sex " . Han hade en avsky för sexuella relationer och sitt äktenskap blev för alltid ofullbordat. Istället adopterade han och hans fru alla sina 42 barn. John Harvey Kellogg fortsatte hela sitt liv att ta fram nya produkter, bland annat utvecklade han det som idag är jordnötssmör, samt att tala för ett liv i avhållsamhet och framförallt få föräldrarna att se till att barnen höll händerna på täcket.

Impotens fortsatte att vara allmänt betraktat som ett straff för överdriven onani i ungdomen. Upptäckten av hormoner kom som ett vapen för naturvårdares teorier med varningar mot slöseri med viktiga vätskor i barndomen. Anti-onanimetoder och de åtgärder som vidtagits för att kontrollera spermatömning exemplifieras artonhundratalets "medicinska terrorism".
Det fanns en mängd behandlingar mot spermatömning. Lindriga fall behandlas med träning, lugnande medel, kinin, mjöldryga, bromid av kalium, järnrikt vatten, strykning med järn, belladonna, cannabis indica.

För måttligt svåra fall ordinerade läkare opium, odört till länden, injektioner av ljummet vatten in i ändtarmen och även nattliga tarmrensningar. Nattlig kontroll mot erektion varierade från elektriska larm som utlöstes vid erektion. Spetsiga eller tandade penisringar som smärtsamt genomborrade huden vid erektion.

Svåra fall behandlades med kastrering, injektioner med silvernitrat i urinröret men till och med metoder att fästa sugkoppar över mellangården, för att dra tillbaks blodet från könsorganet.

"Ägg" av metall, gummi och porslin, var populära mellan 1860 och 1870. Dessa placerades i ändtarmen och var avsedda att utöva tryck på prostatakörteln för att omdirigera utsläpp och tvinga sperman bakåt in i urinblåsan (Lankford, 1871). Antierektionsanordningar som används för behandling av spermatorrhoea illustrerades i JC Miltons "patologi och behandling av Spermatorrhoea" (1887).

Som om spermatorrhoea behandlingar inte räckte, för att "bota" männen. 1800-talets läkare nästa teori blev "Neuraesthenia" (nervös utmattning), vilket antogs bero på en förlust av kroppens "naturliga elektricitet". En typ av neuraesthenia förmodades vara till följd av nervös utmattning speciellt på könsorganen, beskrevs som "sexuell neuraesthenia."

Den amerikanska electrotherapisten, George M Beard, skrev flera böcker i ämnet mellan 1871 till 1905. På grund av förhållandet mellan elektrisk energi och teorin om sexuella neuraesthenia var elektriska apparater bra för att hjälpa sexuellt neurasteniska person. Den positiva elektroden fördes in i ändtarmen och den negativa kopplades antingen inne i urinröret eller placeras mellan penis och pung.

En annan form av elbehandling kallades franklinization, där statisk elektricitet utmed ryggraden och det genitala området användes.

Oro och farhågor om onani på 1800-talet är likadan mellan personer inom sjukvården och kvacksalvarna. Därför blir det en lukrativ bransch med kreativa lösningar. Deras kostråd, patentlösningar och apparater fann inga gränser vad det gäller fantasi.

Allt möjligt förekommer.Till exempel salvor innehållandes ingredienser som, hartser, eteriska och flyktiga oljor och parfymer (särskilt mysk). Läkemedel där det ingår guld, klorid, arsenik, platinaklorid, fosfor, arsenious syra, kokain, fosfor och zink. Injektioner med mjöldryga, stryknin, paprika, pikrinsyra, platina, svave, och zincum. Dessutom ordinerar läkare omskärelse och lokal elektroterapi.

Museet för Tvivelaktiga medicintekniska produkter i Minneapolis, uppvisar en apparat från 1918 som kallas Electric Thermitis Dilator. En fallosliknande elektrisk stav fördes upp i ändtarmen. När den anslöts skulle den enligt instruktionerna,värma upp och stimulera "den så kallade bukens hjärnan" - annars känd som prostatakörteln. Med tillräckligt antal behandlingar, lovades en återställd erektion. Apparaten användes även för behandling av svaga njurar, hemorrojder, prostataproblem.

För att inte drabbas av impotens användes potensmedel i både förebyggande syfte och som botemedel. Spanska flugan förekom speciellt i Frankrike och Italien. Myror var populära som ett medel mot impotens i Frankrike och Tyskland. En sort jäst sprit - Kumiss, tillverkad av sto-eller kamelmjölk var en dyr afrodisiakum från Ryssland. Styrkemediciner innehållande en blandning av alkohol och stryknin för att återställa sexuell förmåga var också vanliga.

Särskild diet för att förhindra sexuellt impotens föreskrevs också. Läkare rekommenderade saffran, senap, kanel, salvia, morot, rovor, mejram, muskot, kardemumma, arrowrot, purjolök, ingefära, lök, kryddnejlika, paprika, palsternacka, selleri, fänkål, vanilj, ostron, fisk, vilt och fläsk som afrodisiakum bland livsmedeln.

Coplands "Medicinsk Ordbok" (1858) beskriver olika typer av impotens:

1. Organiska pga hypogonadism,
2. Funktionella som ett resultat av överdriven eller för tidig sexuell njutning, onani, och rökning,
3. Moraliska eller mentala impotens på grund av psykologiska orsaker såsom rädsla för oförmåga att inte vara älskade, blyghet, skam äckel, hat, svartsjuka, spänning, skräck etc.,
4. Konstitutionell impotens som ärvts genetiskt.

Gross (1887) beskrev den så kallade "atoniska" impotensen, vilket han tillskrivs en ständig irritation av inflammatoriska förändringar i bakre urinröret vilket resulterar i utmattning av förmågan att få erektion. Förmågan att inte kunna få stånd ansågs också vara ett straff för överdriven sexualitet i ungdomen.

Bloch (1908) tillskrev "neurasteniska impotens" som resultatet av onani, gonorré och överdriven sexualitet.

I början av 1900-talet kom det moderna begreppet sexualitet i ljuset av psykoanalysen. Psykoanalys var en produkt, samt en initiativtagare till social och kulturell förändring.


Forskare med internationellt anseende såsom Ellis, Freud, Stekel, Adler, Janet och andra banade väg för området sexuell vetenskap. Deras ansträngningar riktade sin uppmärksamhet till den moderna civilisationen mot en bättre förståelse för dynamiken i den sexuella impulsen.

Richard von Krafft-Ebing (1840-1902) i hans "Psychopathia Sexualis" införde begreppet
sjukdom: Etiologi ( läran om orsaks-samband) var ärftlig, degenerativ eller på grund av det fysiska nervsystemet.

Havelock Ellis (1859-1939) och Magnus Hirschfeld (1868-1935) kom i sina studier på Psychology of Sex, fram till flera avancerade studier om sexualiteten och dess sjukdomar.

Freud och andra i hans samtid, men även analytiker efter dem, vidmakthöll olika psykodynamiska teorier om impotens. Sexuell dysfunktion skall i princip ses som ett resultat av djupt rotade personlighetskonflikter och skapas tidigt i individens psykosexuella utveckling.

Sigmund Freud (1856-1939), grundaren av psykoanalysen, tillskriver impotens som olösta
Oidipussträvanden. I princip innebar det att patientens intensiva sexuella anknytning till sin mor i barndomen leder till skuldkänslor och kastreringsångest, på grund av en omedveten rädsla för straff från fadern, vilket kan leda till impotens.

Ferenczi (1913) anses impotens vara resultatet av rädsla för kastrering på grund av incestuösa sexuella begär.

Alfred Adler (1870-1939), en elev till Freud beskrev mindervärdeskomplex. Han höll inte med Freud att sexuella konflikter i tidig barndom orsakar psykisk sjukdom och tillskrev sexuell otillräcklighet till en konstant undermedveten ansträngning för att hävda och uppnå överlägsenhet så de kroppsliga resurserna överbeskattas att kompensera för den latenta underlägsenheten.

Pierre Janet (1859-1947), professor vid College de France, som genom sina studier av sexuella faktorn i hysteriska patienter, gav slutsatsen att sexuella brister i neurotiker var ett symptom snarare än en orsak.

Wilhelm Stekel (1868-1941), samtida med Freud, skriver i sitt omfattande arbete, "Impotens i den aktuella Male" impotens vara en utbredd sjukdom karakteristisk för den moderna åldern och inte begränsad till en nationalitet eller kultur.

Både Adler och Stekel gynnade Janets syn på sexuella otillräcklighet som ett symptom snarare än en orsak till neuros. Sigmund Freud förde fram sexualitet och sin studie i rampljuset som standard.

På grund av de medicinska professionella ointresset, när det gällde diagnos och behandling av sexuella problem från impotens till homosexualitet, blev ansvaret enbart hos psykiatriker och psykoanalytiker. Detta resulterade i att många sexproblemen inordnas i den allmänna kategorin av psykiska sjukdomar. Inte överraskande visade det sig att de psykoanalytiska teorierna i stort var otillräckliga. Eftersom de var baserade på oprövade och obevisade antaganden och föregick den moderna kunskapen om sexuella fysiologi och patologi.

Sökandet efter andra orsaker till impotens fortsatte.
Vissa skyllde impotens på inflammation i området där sperman förvaras vid prostatan och förordade prostatamassage eller tillämpningen av silvernitrat. Kapning av sädesledarna för att främja ett backflöde av det interna sekretet, för att erotiskt stimulera det centrala nervsystemet rekommenderas också av Schmidt 1924.

Fortsättning i del 3.